[För den som vill läsa serien från start så inleds den med ”Introduktion och brasklapp”]

I förra inlägget tog jag upp att man ibland med källa menar själva materialet, ibland förmedlaren eller budbäraren. Och även om det framgår av sammanhanget vilket man menar och det kan verka vara en liten detalj att hänga upp sig på, kan det ändå vara värt att ha det i åtanke. Notera att man rent allmänt inte verkar resonera så i de etablerade medierna idag, utan där går man ut med en retorik som mer eller mindre utmynnar i ”traditionella medier är bra, läs (och lyssna på) dem; alternativa medier är dåliga, ignorera dem”. Ett sådant resonemang är knappast ett ansvarsfullt sätt att ta sig an källkritik och att lära ut källkritik av det slaget till skolbarn borde i det närmaste vara kriminellt.

Jag stötte en gång i tiden för länge sedan på en liten uppgift om hur man klassificerade källor inom en underrättelseverksamhet. Då det var åtskilliga år sedan har jag fullständigt glömt vad det var i för sammanhang jag såg detta, så jag har inte heller haft någon möjlighet att verifiera om det verkligen är sant, men det är logiskt och kan vara värt att ha i bakhuvudet när man värderar sin information.

Kort sagt så gick det till så att man värderade uppgifterna med ett betygssystem där man betygsatte både själva uppgiften i sig och källan för sig. På ett ungefär så gick det till så att man graderade då själva källan (budbäraren) från A för ”Utomordentlig, pålitlig” i fallande skala till E för ”Urusel, ingen trovärdighet alls”, medan man betygsatte själva uppgiften i sig från 1 ”Säker, verifierad via andra källor” till 5 ”Löst skvaller, eventuell desinformation”. Så när då någon operatör inhämtade information från fältet, vilket då i dessa sammanhang mycket väl kan handla om rent spioneri och underrättelseverksamhet med höga insatser, och skulle vidarebefordra det vidare så markerades uppgiften helt enkel som t.ex. B3. Det vill säga, den kom från en ganska så bra källa, och uppgiften var hyfsat trovärdig. Så den som i nästa led fick uppgiften hade i B3 en kort och koncis bedömning som värderade informationen åt honom.

Några exempel:

E5: Ett exempel på ren smörja (5) från ytterst opålitlig källa (E) är Carina Bergfeldt i Aktuellt den 12 januari i år, när hon i samband med skandalen över att Trump klassade vissa länder som shithole countries sade: ”… och det kommer ju i en kontext där det inte är första gången presidenten hamnar i knipa för hur han refererar till vissa människor, han har tidigare sagt att mexikaner skickar våldtäktsmän till USA, han har sagt att man skall införa ett muslimförbud, han har sagt att det fanns fina människor bland nynazisterna i Charlottesville och han har sagt att svarta personer som knäböjer under nationalsången är dumma. Och det är den kontexten som gör att reaktionerna blir så starka.” Carina har genom sin tydliga aversion mot Trump och genom att upprepade gånger belagts med felaktigheter i sin rapportering nedgraderat sig själv till att bli ”E” som källa och uppgifterna hon ger i detta fallet är av ren skvallerkaraktär. (Jag anmälde detta inslag till granskningsnämnden då jag omedelbart såg att 3 av de 4 påståendena är direkt verifierbara som falska vinklingar, och jag misstänker att det även gäller det fjärde om mexikaner om jag hade ids gräva i det. Att granskningsnämnden ännu efter snart 4 månader inte har svarat säger väl en hel del. De måste leta febrilt efter något kryphål för att slippa fälla inslaget.)

Aktuellt och Rapport är väl sådana källor som jag spontant skulle klassa som ”C”, men när de meddelar att ”den folkkära artisten Barbro ’Lill-Babs’ Svensson har gått bort” så är själva nyheten i sig en ”1”. Så detta stycke information får då ”C1” som gradering. Det finns ingen större anledning att ifrågasätta uppgiften trots att den kommer från en svag källa. Rent allmänna nyheter av typen ”hamnstrejken i Göteborg bla bla bla” blir när de kommer via public service ofta C3. Gäller det mer politiskt känsliga saker så kan man ursprungsmärka det som C4, såvida man inte har någon form av stöd för uppgifterna från annat håll som gör att man kan uppgradera dem till C3 eller C2. Rent av C1.

En relativt tillförlitlig källa kan vara Brå som får ett ”B”. Det borde vara ”A”, men då de uppvisar en viss känslighet för vad som är politiskt korrekt kan man tyvärr inte ge dem det. SCB skulle kunna anses vara ”A”. De förefaller vara pålitliga i sin hantering av uppgifter, men själva uppgifterna i sig kan spänna över hela registret från ”1” till ”5” beroende på beställare, hur man samlat in informationen osv.

Rent allmänt skulle man kunna börja med att klassa uppgifter från okända källor som C3 och sedan allteftersom man får in mer information höja eller sänka klassificeringen, både vad gäller just det ämnet och just den källan. När det gäller källan som budbärare, så vet man ju aldrig från första början om det är en bra eller dålig källa, det är något man kommer fram till som en del av processen, så graderingen ändras över tid. Likaså, ju mer uppgifter man får in från flera källor om ett visst ämne, ju enklare blir det att placera in nya uppgifter på skalan ”1” till ”5”.

Nu menar jag inte att man faktiskt skall sitta och märka uppgifter och källor på det här viset, men det kan vara en bra modell att ha med sig i bakhuvudet, och att inlemma det i sitt tankesätt. Att man betraktar ”förmedlaren” och ”uppgiften” som två separata enheter och värderar dem var för sig och därifrån får en samlad bedömning som man kan förhålla sig till.

Och vill man så skulle man givetvis kunna utvidga systemet så att det får fler klassificeringar, eller en finare indelning.

I nästa inlägg kommer jag förmodligen att filosofera lite över att det inte finns några bra nyheter.

I övrigt kan jag tillägga att när det gäller spionverksamhet så var Antonio Prohias helt klart en A1:

©2018 Anders ”Dolf” Ericsson. Alla rättigheter förbehållna.